DN har granskat varför dåliga böcker är dåliga

I en artikel i DN i 13 juli 2020 benar litteraturkritiker från olika tidningar ut författares utmaningar att få ihop en gripande roman under den talande rubriken ”Författarens sju dödssynder – därför är dåliga böcker dåliga”.

Det är en ganska kortfattad men på många sätt briljant sammanfattning av vad som är bra att vara uppmärksam på. Läs igenom ditt manus med fokus på en punkt i taget så har du en betydligt starkare roman när du är färdig. Om sju punkter känns många, kan du se om mina fyra sammanfattande rekommendationer på slutet räcker för dig.

1. Bristande trovärdighet

Expressens litteraturkritiker Annina Rabe poängterar vikten av trovärdighet.

Visst är det förödande för läsupplevelsen när du behöver stanna upp för att du känner att det som utspelar sig omöjligen kan vara sant? Hon menar att det inte bara gäller vardagliga detaljer som överraskande, otroliga arv utan även dialog och karaktärsutveckling. Det får mig att tänka på en bok där en av huvudkaraktärerna reagerade diametralt olika genom hela romanen, vilket gjorde det omöjligt att få grepp om vem hen var. Det förstörde trovärdigheten för karaktären och var allmänt förvillande.

2. Korta meningar

Göteborgs-Postens litteraturkritiker Mikaela Blomqvist, tillika ledamot i Nobelkommittén, efterlyser ”mångfaldigande bisatser”. Hon menar att dagens prosa är full av små korta meningar som hon inte riktigt kan få grepp om orsaken till och frågar sig om det en känslomässig begränsning eller en konsekvens av de små korta tankar som tänks överallt.

Jag kan bara hålla med. Ett varierat språk, där rytmen flyter i samklang med händelserna, är ett nöje att läsa. Det lustiga är att det inte alltid märks, det är oftast den ”håglösa prosan” som sticker ut och lämnar läsaren otillfredsställd, ofta utan att egentligen veta varför.

Alfons Åbergs kloka replik ”Om man alltid har roligt märker man inte att man har roligt … därför måste man också ha tråkigt ibland.” dök upp i mitt huvud. Inte för att en roman behöver vara tråkig emellanåt, men för att tempot behöver variera – ibland snabbt och intensivt med korta meningar, ibland djupt och långsamt med böljande ordrika meningar.

Lix-räknare kan hjälpa dig med ditt bokmanus

Ett bra hjälpmedel för att få grepp om meningslängden är Lix-räknaren, som utöver att ge texten olika index för läsbarhet (baserat på bland annat meningslängd och ordlängd) även visar hur många gånger varje enskilt ord är använt. Överanvända ord blir därmed väldigt enkla att hitta.

3. Ovidkommande miljöbeskrivningar

Västerbottens-Kurirens kulturchef och litteraturkritiker Sara Meidell pekar på ”ovidkommande miljöbeskrivningar” och rekommenderar författare att ”stryka alla miljöbeskrivningar som inte hjälper berättelsen eller karaktärerna framåt.”

Något jag har blivit varse i kontakt med duktiga författare, är att det finns oceaner av information i deras huvuden och endast ett par droppar kommer med i romanen. Ju bättre en författare är ett med berättelsen, desto mer verkar flöda ut till läsaren utan onödiga detaljer.

Det märks om författaren har varit ”på plats på riktigt”. Då menar jag inte fysiskt, det räcker att ha placerat sig på scenen och tittat på allt som finns runt omkring, bortom det som sker. Därefter kan scenen spelas upp igen. Blev det någon skillnad?

Exempelvis behöver inte ett vackert blommande körsbärsträd beskrivas, det kan upplevas genom att karaktären sitter i den behagliga svalkan under trädet och njuter av att betrakta ett av de rosa bladen singla hela vägen ned till gräset – men bara om det finns en anledning för karaktären att sitta där. Väntar hen på någon eller kommer något hända just där alldeles strax?

4. Klyschor

Dagens Nyheters egen litteraturkritiker Jesper Högström är själv författare och sammanfattar användningen av klyschor till: ”Den slöa språkbehandlingen som uttryck för en slö tanke och en slö moral”.

Balansen mellan att Sara Meidells påpekande om vikten av att inte ta med ovidkommande detaljer (min egen utveckling av ”ovidkommande miljöbeskrivningar”) och att inte använda sig av genvägar som ”akademiska termer, ihjälpiskade metaforer, tomma effektsökande gester eller ytligt coola eller cyniska människoskildringar” kan vara svår. Här handlar det om att sätta sig in i varje situation, se vad som är unikt och beskriva den utifrån det. Inga genvägar, alltså.

5. En översympatisk huvudperson

Expressens litteraturkritiker, Valerie Kyeyune Backström, varnar för den översympatiske huvudpersonen.

Tack till Pixabay, gratis bilder.

Den kan även beaktas under punkt ett, trovärdighet. Det är inte trovärdigt med en romanfigur vars ”funktion bara är en illa dold fantasi om författaren själv – bara extremt mycket snyggare, sexigare och smartare”. Dessutom påpekar hon att det blir svårt med en sådan karaktärs utveckling.

6. Samtidssjukan

Emi-Simone Zavall, Svenska Dagbladets litteraturkritiker, menar sammanfattningsvis att ”berättelser som mer eller mindre liknar journalistiska reportage där författaren nöjer sig med att suggerera fram en litterär värld med hjälp av enkla samtidsmarkörer, i stället för att skapa en värld genom att gestalta den, gör prosan lika tillfredsställande som att öppna ett Kinderägg”. Ungefär.

Det påminner lite om punkt fyra, Jesper Högströms funderingar runt klyschor.

Vibrerande närvaro uppnås bäst med gestaltning, vilket kräver att författaren känner sina karaktärer på djupet och mentalt besökt varje skrymsle i alla scener.

7. Konstlad dialog

Aftonbladets litteraturkritiker Carl-Michael Edenborg är själv författare och berättar att han avskyr monotona dialoger.

Lektörer och skrivcoacher pratar ofta om att läsaren skall kunna veta vem som pratar, även utan anföringsfras. Det är naturligtvis inte möjligt överallt, men betydligt oftare än du kanske tror. När du känner dina karaktärer och dess bakgrunder kan språket växa fram. Ordval och en persons referenser i tal präglas av många olika faktorer, såsom uppväxt, intressen, yrke, umgänge och mycket, mycket mer.

Därför kan det vara behjälpligt att skriva ett personporträtt för varje karaktär. Det underlättar när man skriver en serie, men även i fristående romaner, då karaktärer tenderar och förändras under arbetets gång. Då är det bra att ha någonstans att återvända för att se vad man bestämt sig för, hur hen såg ut sist och vad hen hade för favoritfärg, musiksmak och klädstil, för att nämna några saker.


Sju dödssynder kan låta mycket, men som jag berört går många punkter in i varandra och med fokus på karaktärer och omgivningar i lika hög grad som händelseförloppet är mycket vunnet. Flera punkter berör gestaltning på ett eller annat sätt. Med gestaltning och ett brett fokus blir det det enklare att undvika ”Klyschor” och ”Ovidkommande miljöbeskrivningar” samtidigt som dialogen blir naturlig. Två punkter berör strukturen på meningarna, ”Korta meningar” och ”Samtidssjukan” där den senare, i allra högsta grad, brister i gestaltning. Då återstår endast två punkter: ”Bristande trovärdighet” och ”Översympatisk huvudperson”. En översympatisk huvudperson är inte särskilt trovärdig, vilket krymper listan ytterligare.

Kan det vinnande receptet vara att:

  • känna karaktärerna och platserna lika bra som händelseförloppet
  • variera meningslängden
  • vara noga med trovärdigheten och …
  • gestalta, gestalta, gestalta?

En författare som behärskar konsten är Fredrik Backman

Folk med ångest av Fredrik BackmanJag läste nyligen ”Folk med ångest”, vilken jag varmt rekommenderar i detta sammanhanget – vilket föredöme . Varje scen, karaktär och dialog är unik och personlig. Miljön smyger in i varje del, men beskrivs inte för sin egen skull. Allt behövs. Alla karaktärer växer och går igenom sin egen resa och språket sticker endast ut för att det är träffsäkert.

En man som heter Ove av Fredrik Backman

”En man som heter Ove” upplevde jag som mörk, med en underton av humor. ”Folk med ångest” är precis tvärtom, den är rolig med en underton av allvar och mörker. Fast det har inte med dödssynderna att göra, bara en personlig reflektion om du blev sugen att läsa.

 

Var rädd om dig i sommar!

Varma hälsningar Maria

 

 

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *